förlossningsberättelse del2
vi kom in halv tolv och tio över två var hon ute.
det gick undan som sagt;)
det kändes verkligen som en piece of cake det där just då.
jag hade ju inte ont och jag hade världens finaste bebis vid mitt bröst.
vi fick mat och mackor på förlossningen innan vi fick åka upp till BB.
jag fick så mycket smärtlindring jag ville den dan. de försökte med voltaren först men min mage tål inte det så jag fick morfin istället. Morfin i mina kanyler-jag blev underbart lugn även om ruset försvann alldeles för fort.
dag 2 däremot- MY GOD!!! nu var det tydligen stopp med morfinet och hej och hå alvedon/citodon.
det hjälpte föga. dessutom slet de katetern och tvingade upp mig och kissa.
där om nånsin hade jag behövt morfinet-smärtan var olidlig och på väg tillbaka från toaletten svartnade det för ögonen och jag vaknade i en hög på sängen dubbelvikt. Jag hade svimmat. sköterskan(det var dumt nog bara en) hade i vart fall lyckats ta mig fram till sängen men jag hade slagit mitt ben. det kände jag inte-jag hörde inget på höger öra och allt var bara kaos.
jag grät typ när jag några timmar senare insåg att jag var behövde gå igen. de försökte ta upp mig men jag svimmade nästan igen så det fick bli bäckenet på en stol brevid. Glammigt!NOT!
på min högra sida om såret kändes det ingenting men på min vänster-
det kändes som att de hade skärt rätt ner i benet på mig-antagligen har de skärt av nån nerv där.
smärtan var sinnesjuk och det fortsatte den vara i fem dagar.
eftervärkarna sen då-fy ***** vad ont de gjorde. inget hjälpte-paniken var ett faktum.
vid dag 3 funderade jag på riktigt om jag skulle överleva. Jag ville på riktigt bara dö. jag har aldrig upplevt en sån smärta och jag kände att allt annat kvittade-jag ville verkligen inte mer.
sen när de udden av det värsta lagt sig började jag sakna brum så kopiöst;(
och skuldkänslorna över att hennes föräldrar övergett henne i massa dar.
daniel fick åka hem helt enkelt-det gick inte mer.
jag fick tre stora bryt innan jag lugnade ner mig någorlunda.
på lördagen lyckades jag pallra mig ut till tvrummet. Jag ville se melodifestivalen och hungrade efter sällskap. det gjorde pissont men det var det värt(ok, inte mellon då, den var skräp men att jag kom ut lite).
på söndagen fick jag så äntligen åka hem!!
lyckan var total även om jag var orolig som f*n-
hur skulle jag ta mig i och ur sängen,soffan,bilen?!?
hur ska jag kunna sitta på en vanlig stol ?!?
och det värsta av allt-
hur ska jag kunna krama Brum när jag äntligen träffar henne??
Härligt att snittet gick bra i alla fall! Men smärtan efter kunde man ju skippat! Nu blir det bara bättre! =)
Sv: Ja precis! Hon sa i typ fem veckor att hon låg rätt och sen i 39+4 kom hon på att det kanske hon inte gjorde ändå. Så var ju bara att åka till Östra och kolla upp och hon låg i säte. Så dom bokade tid fem dagar senare, var super nervös hela helgen att hon skulle bestämma sig för att komma ut, men hon verkade trivas där inne som tur var! Jag kände mig dock lite dum att jag litade på min bm när jag hela tiden hade anat att hon låg i säte efter att ha sett det på ul i typ vecka 34, men eftersom dom sa att hon vänt sig så litade jag på dom. Gör jag aldrig mer om =P. Nästa gång ska jag bannemig ha bevis på UL innan jag tror på det!
Nej får hoppas att vi båda slipper snittas igen! =)
Tack för att du delar med dig av din upplevelse! Hoppas ni börjat landa i allt och att du inte behöver ha alltför ont!