förlossningsberättelse del1
mitt planerade kejsarsnitt var bestämt den 7 februari, en torsdag som de brukar vara.
vi skulle åka in och skriva in oss dagen innan på förlossningen alt sova där om vi fick en snortidig tid.
min största rädsla var att det skulle sätta igång innan och att jag inte skulle fatta att det hade det- min BM hade sagt att minsta lilla jag kände måste jag åka in , men hur vet man vad minsta lilla är?
skräck nummer två var att vattnet skulle gå och jag skulle bli tvungen och åka ambulans in- man måste vara liggande om barnet ligger i säte för annars kan navelsträngen trilla ut och klämmas. Nu sa hon på förlossningen vid vändningsförsöket att det nog inte var nån risk för hos mig-min bebis hade tryckt rumpan hårt ner så förmodligen kom ingenting emellan där men de tar alltid det säkra före det osäkra.
På natten till tisdagen väckte Brum mig vid två tiden. Jag hade svårt och somna om och kände att jag började få massa sammandragningar/förvärkar. Det var ju inte ovanligt, de ovanliga var hur regelbundna de var och att de gjorde mer och mer ont. Jag låg hela natten och klockade de- mellan 6-10 minuter. de kortare gjorde mindre ont, de längre lite jobbigare.
antog att det skulle sluta men det gjorde det inte.
jag började bli förvirrad och googlade förvärkar och riktiga värkar och messade mina vänner om hur de hade känt när deras förlossning satt igång. eftersom brums inte heller var normal utan där gick vattnet en månad tidigt o de tog lång tid innan de satte igång och jag aldrig haft några förvärkar direkt hade jag ju ingen aning.
alla rådde mig och ringa förlossningen-jag ville vänta.
duscha kunde man göra-då slutade förvärkarna tydligen.
ner i duschen men nopp, de höll i sig.
så tillslut ringde jag in.
hon sa att OM det börjat kunde de stoppa det tills på torsdag. jag tyckte det lät idiotiskt, det är ju bara bra för barnet om det börjat lite för då är det ju beredd på att komma ut och vad tusan spelar två dar för roll. men å andra sidan var jag väldigt säker på att vi skulle bli hemskickade igen och få diagnos förvärkar.
vid cirka halv tolv på dan var vi inne på förlossningen.
ctg kurva och lite känn på magen och ultraljud för och se hur barnet låg och så kände hon-
tappen helt utplånad och lite öppen-nog fasiken var det på G.
sen gick allt fort- jag fick dubbelduscha i sprit typ en snabbis innan jag rullades ner till operation.
det var både läskigt och skönt att det gick fort-jag hade ju kunna fått ligga där och vänta till kvällen i värsta fall och hunnit tänka tusen saker. nu hant jag inte tänka nått.
vi hade lämnat alla saker i bilen så daniel fick kuta ner i hundranitti så vi åtminstonde hade kameran.
narkosläkaren var hysteriskt rolig- ja, egentligen var de det allihopa på op men han var verkligen riktigt skojfrisk. nästan så man blev nervös över att han skulle lägga sprutan, men bara nästan;)
allt gick bra-som vanligt kunde de inte ens få ut ett litet blodprov pga mina ”prinsessådror” två som stack och i händer och armar och tryckte och slet;P
katetern var inte riktigt lika läskig som jag trodde och kanylerna i händerna gjorde inte alls lika ont som på vändningsförsöket. ryggmärgsbedövningen kändes inte alls och sen var det dags.
man kände hur de slet och drog.
ville jag titta kunde jag göra det i lampan i taket som speglade allt. det ville jag inte direkt men det var svårt och undvika ibland. så jag har sett innehållet i min mage och jag har sett när de häftat ihop den;P
och jag kände när hon kom ut!
och så plötsligt bara var hon där!!
blå och skrikandes och alldeles underbar!
och för en gång skull hade jag rätt- en flicka!
jag har velat fram och tillbaks många gånger under graviditeten men nu mot slutet visste jag-
det blev en envis liten tjej med båda fötterna mot jorden;)
